Har ju fullt upp med jobb inom hemtjänsten varvat med jobb hemma = köksbygget. Är alltså fortfarande i full rullning med detta vilket har satt sina spår på vikten...
Hade en ny mätning i måndags och den här gången visade vågen ett plus... inget jag är stolt över och det var heller ingen överraskning. Jag vill skylla på köksbygg pga att vi varit utan spis och ugn i dryga 3 veckor vilket gör att vi inte kan laga egen mat och jag kan därför inte väga maten. Men samtidigt så kunde jag ha skött mig mycket mer och bättre än vad jag har gjort för det! Ett stort AJA BAJA, FY och SKÄMS till mig! Blir så irriterad att jag har slackat sedan de två första veckorna!! Alltid samma sak! Ger upp efter fjorton dagar! Och jag som ska hålla på fram till jul för viktnedgång och sedan leva rätt för RESTEN AV LIVET! Blir så less så ni kan inte förstå. Jag gör mig själv besviken, om och om igen. Flera gånger per dag.
Som idag till exempel. Jag kände mig duktig och peppad, hade den där jädrar-annama känslan i kroppen. Nu skulle jag sköta mig som FAN, för nu var ju både spis och ugn inkopplade så nu kunde jag börja laga och väga alla hälsosamma rätter som jag tidigare ätit!
...men det va på förmiddagen det. Som vanligt när eftermiddagen kommer så kommer också missbrukarmonstret fram. Jag blir SUGEN på allt mellan himmel och gjord och idag slutade rdet i FYRA hårdbrödmackor med 2x4 skivor kalkon och två stora glas med Oboy! Nödvändigt? Verkligen inte! Nyttigt? Inte i den mängden, och speciellt inte Oboyen! Fel? Oooooo jaaaa.
SUUUUUUUUUUUCK!!!
Ibland önskar jag att jag fick chansen att prata med en specialist. Det finns många jag kan prata med och som stöttar, det vet jag, men ingen som riktigt fullt ut förstår och som eventuellt kan hjälpa mig att göra en förändring. En förändring av mina tankegångar. Eventuellt att ni som varit beroende av nikotin i någon form kan känna igen er, men eftersom jag själv aldrig varit det så kan jag heller inte jämföra och veta om det är så.
Men jag inbillar mig att det är något åt det hållet. Jag kan nämligen TRÅNA efter, ta t.ex. choklad, i mina tankar. Då dyker den ytte,pyttelilla rösten upp som säger:
- Nej, Martina, du behöver INTE det. Du klarar dig utan - och tänk på de positiva effekterna av att låta bli!
Men tro inte att den rösten är ensam! Nej du, då dyker en annan, mycket starkare röst upp:
- Jo! Fixa det! Köp det! Sno det! Vad som helst, du BEHÖVER det! Känner du inte hur gott det skulle vara? Och vad gör väl en liten chokladkaka, det är ju "bara" för den här gången! Föresten är du ju så ful och fet i alla fall och du vet ju att du inte kommer lyckas med viktnedgången, det märker du ju. Så du kan lika gärna ge vika för allt det goda och njuta av livet istället, utan bekymmer för typ hälsa, välmående och all sån där skit. ÄT CHOKLAD!! Och föresten, känner du dig inte lite sugen på dricka, glass, chips och nått fritterat när du ändå är igång? ÄT DET OCKSÅ!
Och vilken röst tror ni oftast vinner? Inte den första i alla fall.. och vad tror ni händer efteråt? Jo, ångesten kommer som ett brev på posten. Och vad är ångest? Jo en känsla. Och ni som läst mitt inlägg där jag erkänner mitt missbruk vet att vilken känsla jag än känner (men speciellt negativa sådana) så tar jag till mat. Ond cirkel, you don't say?
Ursäkta det långa inlägget, men jag känner att jag måste få ur mig allt det här. Och snälla, tyck inte synd om mig för jag får fan skylla mig själv! Skäll hellre lite, så att jag skärper mig, det kommer gynna mig så mycket mer i längden än vad pity skulle.
Fuck.
MVH// LoserN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar